Igår var jag hos farmor på besök och åt minst sju sorters kakor och drack kaffe ur Blå blom-koppar som var uppdukade på den sirligt virkade duken på finbordet under kristallkronan. Ja, ni hör ju vilken dröm! Hur som helst var det ju inte fika det här inlägget skulle handla om utan om det som kan sedan. Efter kakbuffén och en stund med gamla album gick vi nämligen upp till vad som varit farmors syrum. Ett rum som inte längre fyller sin funktion eftersom de över nittio år gamla ögonen inte längre tillåter det. Ur ett skåp tog farmor fram de vackraste spetsar man kan tänka sig (som ju självklart var paketerade i fina lådor hon själv gjort i pappslöjden) och insisterade på att ge dem till mig. Förstår ni vilken skatt?! Dessutom är det farmors mamma som virkat de flesta av dem! Hur många timmar har inte lagts på dessa spetsar? Och hur mycket hantverksskicklighet ligger inte bakom de många metrarna av fast och jämn virkning? Och hur ska jag någonsin kunna använda en enda centimeter i mina egna projekt utan att känna mig som världens klåpare som förstör en dyrbar skatt?
Jag måste givetvis använda dem så att de kan få vara framme och njutas av, men jag kommer tänka mig noga för innan jag syr eller klipper i dem! Synd att jag redan är gift, det hade gjort sig fint på en brudklänning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar