Omgiven av idioter

Då har även jag läst den här boken, mest för att se vad all uppståndelse handlar om. Jag hade inte direkt höga förväntningar men att jag skulle bli så irriterad och arg trodde jag inte.

Erikson använder sig konsekvent av fula knep och rena felaktigheter. Han får det att låta som om det han skriver är baserat på fakta och vetenskap och ändå saknas källhänvisningar helt. Han använder grova generaliseringar och rena lögner. Jag påstår att om du vill veta något om din egen eller dina medmänniskors personligheter så kan du lika gärna läsa horoskop.

När jag vädrat min irritation med vänner har flera av dem påpekat att en sådan här bok ändå kan fungera som en ögonöppnare och intresse skapare för någon som aldrig ägnat personlighetspsykologi och mellanmänsklig kommunikation en tanke. Och visst, så är det kanske. Men min frustration riktas inte mot läsaren. Jag kan förstå intresset för denna bok på samma sätt som jag förstår att lösnummer med rubriker som “Så går du ner 10 kg på två veckor” eller “Få platt mage innan midsommar” säljer -  det är ju alltid lockande att få enkel lösning på ett komplext problem.

Om du nu ändå läser den här boken, så gör det med kritisk blick och en rejäl nypa salt. Och istället för att tro på att du och andra går att dela in i fyra grupper baserat på personlighet, ta med dig att vi är alla olika, vi reagerar olika på olika saker och att du gör rätt i att inte ta för givet att din tolkning av någon annans reaktion är sann. Visst har vi olika personligheter och olika förhållningssätt, men det finns så oändligt många varianter, inte bara fyra.

Och till sist: kan vi inte bara enas om att vi allihopa är olika nyanser av brunt? Brunt blir det ju nämligen när en blandar alla färger.

Galdhöpiggen - tröjan alltså

Den är klar och nu är den äntligen fotad också, min fina, fina galdhöpiggentröja! Jag gillar den verkligen och tänker använda den jättemycket så fort det blir lite svalare. Idag när jag fotade var det typ 20 grader ute och jag svettades som en gris, den är såå varm! (Vilket ju egentligen är något bra, så jag klagar inte.)

Mönstret är gjort av Erika Guselius aka Dödergök och ni hittar det här. Jag tycker att det är enkelt att förstå och jag är tacksam att mönsterstickningen är konstruerad så att inga flotteringar är längre än fem maskor och att jag därför inte behöver sno garnet någon gång. Dessutom är det bara tre varv mönsterstickning med tre färger och resten med två. Snabb, kul och lätt beroendeframkallade stickning med andra ord!

Den är stickad i Léttlopi som är Istex medeltjocka ullgarn. Jag gillar känslan av det lite råa garnet och det är lättstickat. Resultatet är något stickigt, dock inte så att det stör att ha det nära kroppen, och jättevarmt.

Jag är på det hela taget väldigt nöjd med min tröja, men är lite missnöjd med storleken. Jag stickade den i stl M enligt mönstret men med stl L i längd. Så här i efterhand kunde jag istället valt stl S resp L i längd och stl XS i ärmarna för de är jättebreda som de är nu.

Det tog ca en månad för mig från att jag fick hem garnet tills tröjan låg på blockning. Så snabbt har jag nog aldrig stickat ett så här stort plagg förut. Mycket bra betyg till mönstret och garnet med andra ord. Hösten - here I come!

Instagram

Alltså, min ambition just nu är faktiskt att lyckas få till något blogginlägg då och då. Men tillsvidare får ni gärna följa mig på Instagram också, där heter jag @lenastradar. Just nu finns där många bilder på mitt senaste stickprojekt, Galdhöpiggen-tröjan, till exempel. Hoppas ni ska gilla!

Återbrukad värme

Min axelvärmare har definitivt sett bättre dagar. Den har mängder med små brännhål och flera stora, lite slarvigt gjorda lagningar, den senaste bestående av en säkerhetsnål... Hög tid att sätta in en livsförlängande åtgärd med andra ord!

Jag började med att tömma ut alla körbärskärnor och använde sen det tomma tygskalet som mall. Det nya tyget är ett återbrukat, kraftigt bomullstyg och har nog varit någons, en gång i tiden supermorderna, gardin. 

Sammantaget tog det hela drygt en timme och förhoppningsvis håller min välanvända axelvärmare många år till nu. Och jag kan känna mig nöjd med att ha sparat lite miljö och faktiskt också ett par-tre hundralappar som är ungefär vad en ny skulle kosta mig. Win-win!

Odlingssäsongen är igång!

Startskottet har gått. 2015 års odlande har börjat. Härligt!

Först ut är chilisådden. Det blir samma tre sorter som förra året: "Hot Lemon", "Lombardo" och "Chiluacle Negro". Enligt beskrivningen på påsarna ska de olika sorterna ha olika styrka och smak, men det är inget jag kan påstå att jag tänkt på. Att det fortfarande blir samma tre sorter beror helt enkelt på att jag ju har massor med frön att tillgå från förra årets skörd och att jag tycker det är himla fint att det är lite olika form och färg på frukterna, både när man ska laga mat med dem, men också när man förvarar dem. 

De chilifrukter som vi inte åt färska förra året torkades och förvaras nu i en glasburk på köksbänken. Tillsammans med andra torkade och ofta egenproducerade frukter och grönsaker pryder de nu köksbänken och gör att jag känner mig rik varje gång jag sneglar ditåt. Enligt mina beräkningar ska chilin räcka tills vi kan skörda nya, vilket ju innebär att vi lyckats bli helt självförsörjande på den punkten. Hurra!

Som en lite för tidig födelsedagspresent fick jag en liten pryl som man använder för att göra krukor i tidningspapper. Den passade jag ju så klart på att prova nu. Man klipper remsor av tidningspapper som man sedan rullar runt handtaget. Sedan viker man in kanterna under och pressar ner handtaget i underdelen, vilket gör att pappret trycks ihop och hålls fast. Hoppas ni fattar!  Jag älskar tanken med att bara använda tidningspapper, dels för att det är mer miljövänligt än de flesta andra krukor jag vet om, dels för att det är överlägset billigast men framförallt för att tidningspapper förmultnar och därför kan man ju plantera ner hela krukan när plantorna ska skolas om. Om de håller tills dess och står upp ordentligt och så, det återstår ju att se.

Pimpade tändsticksaskar

Att pimpa sina tändsticksaskar är ett enkelt och roligt pyssel tycker jag. Jag gör det med jämna mellanrum för jag är mycket för detaljer och jag blir ofta så glad av små saker som någon lagt ner lite extra tanke på. Givetvis slänger jag inte en ask bara för att den är tom, det går ju lätt att fylla på med nya stickor, men efter flitig användning slits sidorna ut så pass mycket att de inte går att tända med längre och då är det bara att pyssla nya.

Oftast använder jag gamla vykort eller liknande som motiv, men denna gång blev det istället bilder från en gammal scoutalmanacka som jag sparat på. Det gav askarna olika årstidskänslor vilket jag gillar. Dessutom testade jag att göra några i tyg med decoupagelack. Det var bara en av dem som hann torka till fotosejouren, men jag tror att resultatet blev lyckat.

På bilderna är det samma askar, fram- och baksida.

Knit-a-long

Nu blåser jag lite liv i bloggen igen för att vara med i Stickamera och Dödergöks koft-knit-a-long! Vi är nog ett par hundra stickare som just nu stickar varsin "uppifrån-och-ner"-kofta samtidigt. Som en slags jättestor virtuell syjunta, jättekul!

Enligt instruktion skulle man både rita upp sin kofta och sticka en provlapp innan själva koftstickandet påbörjades. Det har jag aldrig gjort förut och det kändes ovant och lite frustrerande att inte få börja på en gång, men förhoppningsvis blir resultatet mycket bättre nu när det är gjort. (Jag har dock redan hunnit göra många ändringar från den ursprungliga planen märker jag...)

Jag stickar med ett ljusturkost mohairgarn som jag har haft i gömmorna ett tag. Det är ganska tunt så det tar lite tid, men det är mjukt och skönt och sticks inte alls. Det ska bli en u-ringad, helt slätstickad kofta med knäppning mitt fram. En ny erfarenhet för mig blir att sticka hela koftan runt på rundsticka och sen klippa upp den på slutet, ska bli spännande! Koftan blir alltså enfärgad, slät och stilren och för att göra den lite mer lekfull tänkte jag ha en massa olika knappar på den. Fast jag kan ju förstås hinna ändra mig några gånger till innan den är klar...

Bokmärken

Idag i bokhandeln såg jag så fina bokmärken. 20 kr st kostade de och givetvis är det ett skyhögt pris för en liten kartongbit. Som tur är har jag kartongbitar hemma så jag kunde göra mig ett eget bokmärke. Ett gammalt födelsedagskort som blivit kvar, en tunn magnet från en numera slaktad ram och några fotooblater var allt som behövdes. Det tog typ två minuter, så om jag skulle kunna sälja dem för samma pris som bokhandeln så skulle jag vara rik! Nu har jag i alla fall ett lite finare och mer praktiskt bokmärke än de jag brukar använda (dvs. kvitton, näsdukar eller något annat trist). Typiskt bra återbrukspyssel!

Kuddar

Nu har soffan fått nya kuddar! Det vita broderade örngottet hade jag i gömmorna så det kan jag inte ta åt mig äran för, men de tre andra är helt egna kreationer. Jag använde lite olika tekniker, material och detaljer för att göra det hela lite roligare. Samtidigt har jag försökt att hålla mig till någon sorts röd tråd och mina tre kuddar har alla inslag av den gröna färgen som lampan har. På den ena är det knapparna, den andra lite av tygets mönster och den tredje är det flatlocksömmen som är grön. Jag gillar när jag kan göra saker av sådant jag har hemma och här är allt som använts återbrukat! 

På tal om lampan så är det nog det enda plastföremål som vi äger bara för att det är snyggt. Vi försöker ju i regel ha så få plastsaker som möjligt här hemma och allt annat vi har har i alla andra fall en funktion där själva plasten är svår, dyr eller väldigt opraktisk att byta ut. Men lampor är ju faktiskt inte ens oftast gjorda av plast utan snarare av glas, metall eller trä. Så den får väl vara undantaget som bekräftar regeln här hemma.

Jag tycker det känns lite mer hemtrevligt nu, men rummet behöver nog allt ännu lite mer kärlek. Kanske i form av lite tavlor och ett fint skrivbord och så har jag ju tänkt bygga en ny tv-möbel...

Björnbärsmarmelad

Det här året verkar vara ett riktigt björnbärsår! I veckan plockade vi runt tre liter och nu har alltihop blivit marmelad. Så här gjorde jag:

Knappt 2 kg björnbär
1 kg socker
Skal från 3 citroner och saften från en halv
1 tsk äkta vaniljpulver

Häll alla ingredienser i en tjockbottnad och gärna vid gryta. Koka på låg värme, rör om ibland och gör marmeladprovet då och då. (Min marmelad var klar efter en knapp timme.) Skumma väl och häll upp i rena burkar.

Allra helst äter jag marmeladen på rostat bröd med färskost under, riktigt smaskigt!

Det är ändå en förundransvärt bra känsla som infinner sig varje gång jag lyckas åstadkomma något gott och hemgjort som har potential att räcka länge, länge. Det är nästan som om det vore biologisk betingat. Och det får mig fortsätta vilja odla, leta, plocka, safta, sylta, konservera och bevara på alla möjliga sätt!