Vårtecken

 
Varje år vid den här tiden får jag alltid en känsla av att den mörka, gråa, tunga hösten snart, väldigt snart ska sätta sina tänder i mig och stjäla en liten del av glädjen och livslusten som kommer på köpet med varje sommar. Jag ser hösttecken överallt: gula björklöv, vissnande blommor, en svalare ton i vinden, bönder som skördar sin säd, lite mörkare kvällar. Och varje år blir jag lite arg över den där känslan, för det är ju så dumt att inte fullt ut kunna njuta av den sommar som är kvar. Det här året har dock den den känslan fått på nöten, faktiskt tack vare precis samma sak som alltid gör att den först smyger sig på, nämligen ett litet tecken i naturen.

Här om dagen var jag ute och klev omkring i en del av trädgården som är ganska otillgänglig så här på sensommaren, tänk sly och högt gräs så förstår ni. Mitt i ett kliv fick jag plötsligt byta riktning för att inte trampa ner en liten pärlhyacint i full blom. Inklämd mellan gräs och grenar blommade den som om den aldrig gjort annat. Värsta vårtecknet mitt i sensommaren alltså. Och värsta piken till mig kände jag. Vem kunde tro att det var ett vårtecken som behövdes för att få mig att sluta leta hösttecken. Tänk att en känsla jag med logik och egen tankekraft inte kunnat skaka av mig, plötsligt försvann av något så trivialt som åsynen av en blommande pärlhyacint som tagit fel på årstid. Det är allt bra förundransvärt.